HSP? Ta det lugnt med folks Tacksamhet.

Ta hand om Ditt Hjärta.

Vad är HSP?

Till att börja med för dig som inte vet vad bokstäverna står för, High Sensitive Person = Högkänslig person. Enkelt förklarat är det människor som på stenåldern hade extremt utvecklade sinnen som hörsel, känsel, syn och smak. Även en känsla för att känna in fara och omgivningens energi.

Att leva som HSP på 2000-talet är inte särskilt trevligt. Här upplevs det mesta som faror då hjärnan går igång och söker av direkt på precis allt i omgivningen. Ju mer intryck desto mer energi går det åt till att avgöra om det är dags att fly eller fäkta. Även om det bara är inför en ovanligt hög elräkning eller att ena barnet inte syns till i lekparken för den duckade just bakom en gunga.

Vill du ha fler tydliga exempel kan du gå in HÄR på Måbra hemsida och läsa om åtta vanor de flesta högkänsliga innehar.

Tacksamhet kan trigga belöningscentrat – Du blir beroende av att vara andra till lags.

Jag har snart tvåtusen följare på instagram, uppskattar grovt att över 60% är HSP. För HSP är inget man har, det är något man är och lever som. Finns en bok Drunkna inte i dina känslor (även ljudbok på Storytel!), väldigt läsvärd både för dig som är HSP och för dina anhöriga då ökad förståelse är enormt viktig.

Vill säga att det är helt makalöst fantastiska personer, jag får dagligen så mycket fina mail i min DM inkorg och enormt mycket pepp i kommentarsfälten – uppskattar det djupt för det ger mig energi att driva syftet att skriva vidare för alla som behöver det.

Men. Jag har upptäckt att många vill hjälpa mig, på olika vis och olika nivåer av hjälpsamhet. Märker dock direkt om det är en person som agerat ”hjälpare” större delen av sitt liv. Dessa försöker jag alltid spegla och se om De kanske behöver min hjälp istället, låta dem reflektera och ventilera. De blir alltid förvånade. Aldrig någon som frågat dem hur de mår. Personen ifråga vill verkligen hjälpa till och göra någonting bättre. Vad den ofta är helt omedveten om är – Varför då?

Därför att ordet ”Tack, vad snäll du är!” blir till ett knark. Hjärnan kopplar ihop människors glädje med att du duger om du hjälper till, därför mår du dåligt av att inte få tillgång till personer som inte mår så bra – därför söker sig ofta HSP till människor med olika slags problem. Helt omedvetet.

Hur jag vet det? Jag är HSP.

Bli medveten om hur du påverkas av att Hjälpa andra.

Hur kan du som känner igen dig i detta beteende mönster avsluta din vana att tid till otid hjälpa andra, på bekostnad av din egen tid och energi?

1 – Bli medveten om varje hand du sträcker ut. Till vem. Och fundera ett varv extra om du verkligen ska ge dig in i ännu ett fall av duktig flicka. Kan låta hårt, men det är att starta med medvetenhet som all förändring föds ur. Du behöver inse när du är på väg att ge av dig själv för att egentligen inte få någonting tillbaka – förutom ett tack.

2 – Stanna upp. Inte helt lätt. Det börjar med att bokstavligt talat stå still, vad du än är på väg till eller från, stanna upp. Resonera. Reflektera. Vad är du på väg att göra? För vem? Varför? Bli nyfiken på ditt inställda beteende mönster, utan att döma. Det är helt normalt och helt okej att du gör som du gör – det finns inget fel. Du går helt enkelt för mycket minus på ditt personliga konto utan några större plus tillbaka från den du gör en tjänst. Är det verkligen värt det?

Igenom att ställa dig själv dessa frågor och svara, bygger du upp både egenvärde, självrespekt och självkärlek.

3 – En del ”Tacksamma” kommer undra varför du förändrats. Åh jo, när du inte gör som du brukar kommer människor i din omgivning lägga märke till detta, vilket är en av anledningarna till att det är så svårt att bryta sociala vanor – vi är beroende av grupptrycket för en känsla av att vi är något för någon.

Ta det lugnt. Gå tillbaka till punkt 2 igen. Ställ dig själv frågan: Om den här personen verkar grinig eller fundersam på varför jag inte ställer upp till höger och vänster längre – är det mitt problem eller den personens? (Hint: Det är inte ditt problem)

Det här betyder inte alls att du aldrig kan hjälpa en vän eller främling igen. Att du aldrig kan hantera ett Tack med glädje och ta det för precis vad det är. Inte alls vad detta betyder. Genom dessa tre steg kan du lära dig omformatera hjärnan till att inte direkt triggas av behovet att lösa andras problem – istället ta den tiden till Dig Själv.

Allting har en balans. Allting är inte vitt eller svart.

Men jag kommer alltid tro på att medvetenhet om våra handlingar, tankar och rörelser är vägen till en hållbar livsstil. HSP, bipolär eller utmattad (jag räcker upp handen på alla tre) – så sitter den bästa självhjälpen i att lära sig mer om Sig Själv.

Amen.

PS: Är du intresserad av hur du kan ta dig ur Netflixkomat och lära dig mer om personlig utveckling? Kika in på min Gratis Guide till Hur Du hittar ditt Varför i livet!

Hösten i Burgsvik.

Värmen som blir i alla bilder. Vackert.

Dem som följer mig på instagram och youtube vet att senaste veckan mest gått utför psykiskt, till dig som inte vet har min bipolära sida satt igång med några diffusa och tröttsamma depressionsliknande symptom. Men eftersom jag levt länge och utan medicin till detta (ny youtube video om bipolär utan medicin Här), så går det ganska bra.

Livet stannar inte av på samma vis nu som det gjorde för åtta år sedan, då ångesten slog undan benen direkt och en extrem socialfobi klev in.

Mjuka strålar hittar in.

Riktigt så ser det inte ut längre. Idag har jag dels skapat en större möjlighet här på Gotland att återhämta mig, efter flytten från Sundsvall för ett år sedan är allting i ett otroligt mycket lugnare tempo. Inget shoppingcenter att enkelt åka in till, inga vänner eller familj (saknar dock) och det är en timme med bil till Visby för olika events eller restauranger. Kan sakna det ibland, alltet av att bo i en stad. Men mest uppskattar jag just nu att bo och leva här i Burgsvik.

Busters Mack. En uppskattad del av sommaren som passerat.

Dessa bilder tog jag under en förmiddag av återhämtning, något bara för mig. Jag, kameran och ljudet av en tyst socken. I somras passerade tusentals turister och sommarbor, helt galen trafik i tre månader som PANG – går över till en lugn fristad. Än hur mycket vi längtar hem, så är jag så djupt tacksam för hur bra inskolningen har gått och känslan av lugnet som äntligen kommit.

Igår var vi på det andra mötet med specialpedagog och Mollys dagliga pedagog för utredningen av eventuell autism eller särbegåvning. Vi är nästan hundra på att det är bådadera, den senaste tiden sedan vi landade i nya huset har hon börjat prata mycket mer och visat intresse för att läsa – Molly är tre år haha. Det är så bananas ibland när vi möter andra barn i hennes ålder som pratar rent och har andra kunskaper som hon visat totalt ointresse för. Hennes värld är så häftig att få ta del av. Möter upp henne i de behov vi känner finns, vilket gör att vardagen blivit smidig och relativt friktionsfri.

Närodlat runt varje hörn.

Skriver detta i en ovanligt lugn morgon då barnen leker för sig själva, vet inte riktigt vad som hände! Men nu börjar de klättra på mig och det är dags för frukost innan vi beger oss mot förskolan, direkt efter detta ska jag sätta mig i bilen och åkta mot Atlingbo. Där väntar en tur på Ateljeskogslycka. Ska fotografera en del av alla vackra saker som finns där, så kul!

Det är sånt här jag aldrig kunnat ta mig för för åtta år sedan. Eller ens tre. Inte med den graden av ångest som följer med dygnet runt just nu. Men den är inte jag. Jag är inte min ångest. Den bestämmer inte. Utmanar mig, absolut. Tänker ändå göra det jag vill. Svettas. Blir stressad. Orolig.

Ändå vet jag. Det kommer ju gå bra.

Ha en fantastisk dag, ta hand om dig!
/Marie

Hur du orkar igenom en riktigt dålig dag.

Min visionboard och jag, ditt ögonen går för en bättre känsla av dag när allt bara går emot.

Morgon började med att jag kände mig sugen på choklad. Det händer aldrig. Eller ja, nästan aldrig. Endast någon gång om år då jag har riklig mens, vilket skulle visa sig vara fallet denna morgon. Med betoning på fall. Var bara att kasta sängkläder och underkläder i kallt vatten med galltvål. Blod överallt.

Innan vi kommit till frukost bordet lyckades jag sprätta ut nyöppnat kaffe över hela köket. Tappa en polisbil i Melkers huvud. Spilla youghurt över leverpastejen. Radera ett inlägg jag preppat i en vecka. Slagit tån i soffans ben. Klivit på världens minsta duplo.

Tänker inte ens berätta vad som hände under frukosten. Vi nöjer oss med att jag gjorde iordning en panna kaffe extra och käkade dammsugare till en andra frukost som tröst för all vånda.

Låt oss lära hur man dansar i regnet, en tröja jag älskar från Luckimi.

Jag är alltså FULLT medveten om att väldigt lite kommer gå enkelt idag. Att sängen kommer locka överhängande stor del av dagen då båda barnen är sjuka och hemma, men inte tillräckligt pigga för att orka leka ute. Där av full sysselsättning inne vilket jag själv inte riktigt orkar.

Kodordet är: Medvetenheten.

Att vara medveten om hur vissa dagar faktiskt bara är så här, de är svåra eller helt omöjliga att vända på – hjälper. Absolut, jag tror stenhårt på Gunde att Ingenting är Omöjligt. Där emot tror jag realistiskt på att alla har vi dagar allt går åt helvete. Det Är Okej.

Var medveten. Se dagen för vad den är. Vad kan du lägga ner? Vilka saker kan du bara faktiskt ge upp på redan innan du försökt? ELLER. Göra som jag. Vägra ge in och räkna kallt med att allt kommer bemötas med motstånd, därför andas jag mig igenom allt som går snett och börjar om. Tills det blir så som jag tänkt, ändå.

Sedan är jag stolt. Kanske blev inte allt gjort som planerat, men det jag valt ut som viktigt för mig (duscha, äta? Just idag få ut en youtube video).

SÅ! Vad kan vara viktigt för dig att ”bara” medvetet ta dig igenom en riktigt dålig dag? Och nu pratar jag inte ångest och allt extra, utan en sån här olyckskorpsdag där man känner sig som mos under en elefantfot.

Om ingen sagt det till dig ännu, vill jag påminna dig om att hur allt än är: Så är just Du alldeles fantastisk. Älskad. Trygg. Snygg. Tillit i det.
Amen.
/Marie

Första gången på psykiatrisk sluten avdelning.

Minns stunden jag tog denna. Skulle visa omvärlden att jag klarade mig bra. Blev själv förvånad när jag såg vad rätt vinkel kan dölja. Psykisk oHälsa, syns sällan.

Min mamma såg. Min chef såg. Men ingen annan anade. Inte ens jag. Jag bara log. Tills jag stupade.

En fredag 2009 i Maj blev jag akut inlagd på avdelning 7 i Sundsvall. En avdelning som vi i stan skämtat om att man blir inlagd på för att en är lite knäpp och knasig. Inget som verkligen finns, lite så. Jag visste inte ens att en psykakut fanns förren min mamma parkerade utanför ingången. Vi hade blivit dit skickade av min psykolog som jag träffade igenom Previa – företagsvården som min dåvarande chef på Telia beordrat mig till. Jag hade varit sjukskriven pga depression sedan januari och hade nollkoll på psykiskohälsa. Internet och googla, forum and so on var inte lika vardagligt som det är idag. Så jag visste inget.

Slumpen, ödet eller högre makter gjorde att min mamma fann mig längs vägen där jag stod och väntade på bussen till Previa. Jag hade inte ätit på två dagar, knappt pratat och såg inget ljus – för första gången blev uttrycket ”jag orkar inte mer” något väldigt djupt och obehagligt. Jag kände i själen att det var tomt, ingen styrka kunde bära upp mig mer. Då körde min mamma förbi, av en händelse så fanns hon plötsligt där. Krasch. Boom. Bang.

Jag minns inte allt. Bara att när tårarna började rinna så fanns inget slut och smärtan i bröstkorgen som jag känt av och till i över fem års tid blixtrade till. Om och om igen. Dö. Nu dör jag. Kroppen orkar inte mer, var allt jag tänkte om och om igen. Vem kan rädda mig?

Psykologen på Previa tillkallade en läkare och det var så det gick till, de ringde 7:an och förberedde min ankomst. Talade om att det var allvarligt. Jag förstod ingenting, var jag så sjuk i huvudet att jag måste på sjukhuset? Vad kan de göra där? Mina senaste tjugo besök på akuten för smärtan i bröstet hade visat sig vara hypokondri och inget annat. Ingen. INGEN hade nämnt ångest. Eller för den delen panikångest. Jag fortsatte gråta och hålla tyst. För om jag öppnade munnen skulle de tro at jag var galen. Smärtan var inte på riktigt och vem var jag att önska döden när så mycket fint fanns i mitt liv, än hur mycket skit jag också hade så såg jag ingen anledning för mig själv att må dåligt.

Väl på psykakuten fick jag tala med en läkare. 

Som lyssnade. I en hel timme. Han såg oroad ut när jag pressade fram leenden och försökte förklara att jag förstod hur otacksam jag var som mådde så dåligt och att jag inte ville vara ivägen. Idag kan jag se tillbaka och bara vilja krama om den där 25 åringen som mentalt slunkit ner till 5 år och bara villa ha sin mamma och att allt skulle bli bra igen.

Han ville lägga in mig. Över helgen. Jag frågade varför?

Jag tror du behöver det, svarade han.

Något gick sönder. Den där sista delen av styrka som jag hållit kvar för att överhuvudtaget kunna stå upprätt, den pusselbiten sprängdes i tusenbitar och både läkaren plus mamma fick hjälpa mig in på det rum som skulle bli mitt över helgen. Vad var det som hände? Men jag orkade inte fråga. Bara följde med. Insåg att jag luktade, mindes inte när jag duschade sist. Jag hade inte ens ord att be om ursäkt för hur jag stank. 

Jag la mig ner. Stirrade i taket. Mamma höll mig i handen och jag såg en mors hjärta brista, men inte ens då fann jag något sätt att rycka upp mig. Visa ett leende eller kram. Det fanns inget kvar. 

En sköterska kom in med en medicin, Atarax, eftersom jag gör som vården säger till mig tog jag tabletterna utan att fråga vad det var. Om de ansåg att jag var i behov av tabletter så var jag antagligen det. Sedan sov jag i tolv timmar. Vet att de kollade till mig ett par gånger och försökte väcka liv i mig, men allt var en dimma. Dåsande dimma.

Frukosten på lördag lyckades jag häva mig iväg till, då såg jag hur stor avdelningen var, den långa korridoren. Tog en rostad macka och frågade om det fanns möjlighet att duscha, mina första ord sedan pratstunden med läkaren. Det gick för sig. Då kom första frågan som visade att jag inte var på en helt vanlig avdelning, sköterskan frågade om jag hade några självskadetendenser. Instinktivt lade hon blicken på mina bara armar.

Nej sa jag, bara. Nä. Det har jag inte.

Hon hämtade en duschslang. På grund av hängningsrisken fanns det ingen sådan på plats, spegel fanns däremot. Och när jag såg min kropp i den kom en förståelse för alla som slår den i skärvor. Paniken. Den gråa tonen. Revbenen. Vart var jag? Vad hade hänt med tjejen i bilden? Hulkade mig av tårar igenom en varm dusch. Bad om mer av Atarax och somnade igen. Vaknade vid middagstid. En sköterska kom in och sa att en annan sköterska kommer strax, en som skulle bli någon slags handledare eller vad de sa. Minns inte vad.

”Herre gud. Är det Du?” 

Jag såg upp från sängen där jag satt och gjorde inget, kvinnan som klev in var inte bara en sköterska. Det var en person jag känner, en person jag dansat cheerleading i flera år med. En person som sett mig på mina bästa dagar och mina högsta toppar. Hon hade läst journalen men missat årtalet jag var född och inte för en sekund sett en tjej i min ålder framför sig, hon väntade sig en äldre trött deprimerad och alkoliserad kvinna. Men där satt jag.

Av vad jag senare fått förstå så har jag mycket att tacka henne. Utan hennes insyn av hur jag mår när jag mår bra, hur jag lyser som solen själv och äger ett större självförtroende än gud, utan det hade nog pusslet inte lagts på plats så snabbt som det gjordes. Jag är henne evigt tacksam.

Måndagen kom och det var i ett allvarligt rum jag satt ensam i en stor vit tröja med knappar, höll i ett gosedjur jag fått av min mamma fast att jag var så gammal, skakade i kroppen. Nervös av vad som förväntades av mig. Skulle jag hem nu? Skulle de ge mig en medicin som lagade ihop alla skärvor med superlim? Hade jag vilat tillräckligt? 

Min handledande sköterska var den som talade högst. Den som stod på sig. Den som sa att jag behövde hjälp på riktigt för så här skulle jag inte behöva ha det. Ord jag aldrig hört delades emellan alla sju som satt i rummet, de slängde med termer om undersökningar, utredningar och diagnoser. Det var där jag första gången hörde ordet Bipolär. Läkaren, överläkaren, studerande sköterskor och en praktikant av något slag nickade allesammans medhållande. De tog mitt mående på allvar.

Och jag förstod fortfarande inget.

Det var ingen rättegång, men jag kan svära på att någon slog en klubba i bordet och sa att jag skulle få flytta över till avdelning 52 på oskriven tid. Där skulle de påbörja en utredning. Lät det bra? Var jag med på det? Frågade de.

Jag kunde bara fortsätta nicka. Om de ansåg att jag måste bli inlagd så måste jag vara allvarligt sjuk och då vill jag verkligen inte åka hem ensam till en tom lägenhet. En vän fanns där, men jag ville inte belaste varken henne eller någon annan. Här hade de som jobb att ta hand om tröttsamma människor som mig. Så jag följde bara med. Sattes i en bil, bil? Ja. 

De kom från avdelning 52 och hämtade mig, jag minns att jag undrade hur långt bort på sjukhuset vi skulle, när bilen svängde och jag höll kvar blicken mot den stora byggnaden som jag just spenderat helgen. Vi skulle inte till en ny vinge av tegelhuset, vi skulle till de där små platta trähusen jag sett längs stora vägen. Det var inte förren då jag började känna något annat än trötthet, jag blev nervös. Rädd. Vart förde de mig? En kvinna och en man satt i framsätet och pratade lugnt, de frågade om jag jobbade någonstans, vart jag bodde, om jag hade familj, vad gosedjurs ankan i min famn hade för namn, om jag frös and so on. Antar att de kollade av om jag var med eftersom jag var en aning verklighetsfrånvarande.

Entre dörren var öppen. Vi tog vänster och där krävdes nyckel. Avd 52b. Sluten och låst.

Där spenderade jag sex veckor.

Där lärde jag mig grunden till vad diagnos Bipolär typ 2 är.

Där började ett krav på ansvar som jag inte alls var redo för.

Här är jag idag. Med tålamod, förståelse, volva, villa och familj. Saker som jag inte ens kunnat ana då. Till dig som läst ändå hit, tack för att du tar del av min historia. Fler kommer, men jag tar lite i taget då det kräver en del energi att skriva från gamla minnen som sedan länge är arkiverat.

Det har hänt så mycket sedan de där första dagarna och sedan de veckorna, men jag kommer aldrig glömma. Varken vill eller borde, för när jag tror jag orkar allt är detta en av mina påminnelser. Hamnade jag där när jag var 24 år och borde orkat dubbelt så mycket som jag gör som 32 åring, då är steget inte alltför långt borta alla gånger. 

Tänka sig för, är en medicin jag tar resten av mitt liv.

Amen.