Minns stunden jag tog denna. Skulle visa omvärlden att jag klarade mig bra. Blev själv förvånad när jag såg vad rätt vinkel kan dölja. Psykisk oHälsa, syns sällan.

Min mamma såg. Min chef såg. Men ingen annan anade. Inte ens jag. Jag bara log. Tills jag stupade.

En fredag 2009 i Maj blev jag akut inlagd på avdelning 7 i Sundsvall. En avdelning som vi i stan skämtat om att man blir inlagd på för att en är lite knäpp och knasig. Inget som verkligen finns, lite så. Jag visste inte ens att en psykakut fanns förren min mamma parkerade utanför ingången. Vi hade blivit dit skickade av min psykolog som jag träffade igenom Previa – företagsvården som min dåvarande chef på Telia beordrat mig till. Jag hade varit sjukskriven pga depression sedan januari och hade nollkoll på psykiskohälsa. Internet och googla, forum and so on var inte lika vardagligt som det är idag. Så jag visste inget.

Slumpen, ödet eller högre makter gjorde att min mamma fann mig längs vägen där jag stod och väntade på bussen till Previa. Jag hade inte ätit på två dagar, knappt pratat och såg inget ljus – för första gången blev uttrycket ”jag orkar inte mer” något väldigt djupt och obehagligt. Jag kände i själen att det var tomt, ingen styrka kunde bära upp mig mer. Då körde min mamma förbi, av en händelse så fanns hon plötsligt där. Krasch. Boom. Bang.

Jag minns inte allt. Bara att när tårarna började rinna så fanns inget slut och smärtan i bröstkorgen som jag känt av och till i över fem års tid blixtrade till. Om och om igen. Dö. Nu dör jag. Kroppen orkar inte mer, var allt jag tänkte om och om igen. Vem kan rädda mig?

Psykologen på Previa tillkallade en läkare och det var så det gick till, de ringde 7:an och förberedde min ankomst. Talade om att det var allvarligt. Jag förstod ingenting, var jag så sjuk i huvudet att jag måste på sjukhuset? Vad kan de göra där? Mina senaste tjugo besök på akuten för smärtan i bröstet hade visat sig vara hypokondri och inget annat. Ingen. INGEN hade nämnt ångest. Eller för den delen panikångest. Jag fortsatte gråta och hålla tyst. För om jag öppnade munnen skulle de tro at jag var galen. Smärtan var inte på riktigt och vem var jag att önska döden när så mycket fint fanns i mitt liv, än hur mycket skit jag också hade så såg jag ingen anledning för mig själv att må dåligt.

Väl på psykakuten fick jag tala med en läkare. 

Som lyssnade. I en hel timme. Han såg oroad ut när jag pressade fram leenden och försökte förklara att jag förstod hur otacksam jag var som mådde så dåligt och att jag inte ville vara ivägen. Idag kan jag se tillbaka och bara vilja krama om den där 25 åringen som mentalt slunkit ner till 5 år och bara villa ha sin mamma och att allt skulle bli bra igen.

Han ville lägga in mig. Över helgen. Jag frågade varför?

Jag tror du behöver det, svarade han.

Något gick sönder. Den där sista delen av styrka som jag hållit kvar för att överhuvudtaget kunna stå upprätt, den pusselbiten sprängdes i tusenbitar och både läkaren plus mamma fick hjälpa mig in på det rum som skulle bli mitt över helgen. Vad var det som hände? Men jag orkade inte fråga. Bara följde med. Insåg att jag luktade, mindes inte när jag duschade sist. Jag hade inte ens ord att be om ursäkt för hur jag stank. 

Jag la mig ner. Stirrade i taket. Mamma höll mig i handen och jag såg en mors hjärta brista, men inte ens då fann jag något sätt att rycka upp mig. Visa ett leende eller kram. Det fanns inget kvar. 

En sköterska kom in med en medicin, Atarax, eftersom jag gör som vården säger till mig tog jag tabletterna utan att fråga vad det var. Om de ansåg att jag var i behov av tabletter så var jag antagligen det. Sedan sov jag i tolv timmar. Vet att de kollade till mig ett par gånger och försökte väcka liv i mig, men allt var en dimma. Dåsande dimma.

Frukosten på lördag lyckades jag häva mig iväg till, då såg jag hur stor avdelningen var, den långa korridoren. Tog en rostad macka och frågade om det fanns möjlighet att duscha, mina första ord sedan pratstunden med läkaren. Det gick för sig. Då kom första frågan som visade att jag inte var på en helt vanlig avdelning, sköterskan frågade om jag hade några självskadetendenser. Instinktivt lade hon blicken på mina bara armar.

Nej sa jag, bara. Nä. Det har jag inte.

Hon hämtade en duschslang. På grund av hängningsrisken fanns det ingen sådan på plats, spegel fanns däremot. Och när jag såg min kropp i den kom en förståelse för alla som slår den i skärvor. Paniken. Den gråa tonen. Revbenen. Vart var jag? Vad hade hänt med tjejen i bilden? Hulkade mig av tårar igenom en varm dusch. Bad om mer av Atarax och somnade igen. Vaknade vid middagstid. En sköterska kom in och sa att en annan sköterska kommer strax, en som skulle bli någon slags handledare eller vad de sa. Minns inte vad.

”Herre gud. Är det Du?” 

Jag såg upp från sängen där jag satt och gjorde inget, kvinnan som klev in var inte bara en sköterska. Det var en person jag känner, en person jag dansat cheerleading i flera år med. En person som sett mig på mina bästa dagar och mina högsta toppar. Hon hade läst journalen men missat årtalet jag var född och inte för en sekund sett en tjej i min ålder framför sig, hon väntade sig en äldre trött deprimerad och alkoliserad kvinna. Men där satt jag.

Av vad jag senare fått förstå så har jag mycket att tacka henne. Utan hennes insyn av hur jag mår när jag mår bra, hur jag lyser som solen själv och äger ett större självförtroende än gud, utan det hade nog pusslet inte lagts på plats så snabbt som det gjordes. Jag är henne evigt tacksam.

Måndagen kom och det var i ett allvarligt rum jag satt ensam i en stor vit tröja med knappar, höll i ett gosedjur jag fått av min mamma fast att jag var så gammal, skakade i kroppen. Nervös av vad som förväntades av mig. Skulle jag hem nu? Skulle de ge mig en medicin som lagade ihop alla skärvor med superlim? Hade jag vilat tillräckligt? 

Min handledande sköterska var den som talade högst. Den som stod på sig. Den som sa att jag behövde hjälp på riktigt för så här skulle jag inte behöva ha det. Ord jag aldrig hört delades emellan alla sju som satt i rummet, de slängde med termer om undersökningar, utredningar och diagnoser. Det var där jag första gången hörde ordet Bipolär. Läkaren, överläkaren, studerande sköterskor och en praktikant av något slag nickade allesammans medhållande. De tog mitt mående på allvar.

Och jag förstod fortfarande inget.

Det var ingen rättegång, men jag kan svära på att någon slog en klubba i bordet och sa att jag skulle få flytta över till avdelning 52 på oskriven tid. Där skulle de påbörja en utredning. Lät det bra? Var jag med på det? Frågade de.

Jag kunde bara fortsätta nicka. Om de ansåg att jag måste bli inlagd så måste jag vara allvarligt sjuk och då vill jag verkligen inte åka hem ensam till en tom lägenhet. En vän fanns där, men jag ville inte belaste varken henne eller någon annan. Här hade de som jobb att ta hand om tröttsamma människor som mig. Så jag följde bara med. Sattes i en bil, bil? Ja. 

De kom från avdelning 52 och hämtade mig, jag minns att jag undrade hur långt bort på sjukhuset vi skulle, när bilen svängde och jag höll kvar blicken mot den stora byggnaden som jag just spenderat helgen. Vi skulle inte till en ny vinge av tegelhuset, vi skulle till de där små platta trähusen jag sett längs stora vägen. Det var inte förren då jag började känna något annat än trötthet, jag blev nervös. Rädd. Vart förde de mig? En kvinna och en man satt i framsätet och pratade lugnt, de frågade om jag jobbade någonstans, vart jag bodde, om jag hade familj, vad gosedjurs ankan i min famn hade för namn, om jag frös and so on. Antar att de kollade av om jag var med eftersom jag var en aning verklighetsfrånvarande.

Entre dörren var öppen. Vi tog vänster och där krävdes nyckel. Avd 52b. Sluten och låst.

Där spenderade jag sex veckor.

Där lärde jag mig grunden till vad diagnos Bipolär typ 2 är.

Där började ett krav på ansvar som jag inte alls var redo för.

Här är jag idag. Med tålamod, förståelse, volva, villa och familj. Saker som jag inte ens kunnat ana då. Till dig som läst ändå hit, tack för att du tar del av min historia. Fler kommer, men jag tar lite i taget då det kräver en del energi att skriva från gamla minnen som sedan länge är arkiverat.

Det har hänt så mycket sedan de där första dagarna och sedan de veckorna, men jag kommer aldrig glömma. Varken vill eller borde, för när jag tror jag orkar allt är detta en av mina påminnelser. Hamnade jag där när jag var 24 år och borde orkat dubbelt så mycket som jag gör som 32 åring, då är steget inte alltför långt borta alla gånger. 

Tänka sig för, är en medicin jag tar resten av mitt liv.

Amen.

aldrigslutaskriva
aldrigslutaskriva@gmail.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *