Värmen som blir i alla bilder. Vackert.

Dem som följer mig på instagram och youtube vet att senaste veckan mest gått utför psykiskt, till dig som inte vet har min bipolära sida satt igång med några diffusa och tröttsamma depressionsliknande symptom. Men eftersom jag levt länge och utan medicin till detta (ny youtube video om bipolär utan medicin Här), så går det ganska bra.

Livet stannar inte av på samma vis nu som det gjorde för åtta år sedan, då ångesten slog undan benen direkt och en extrem socialfobi klev in.

Mjuka strålar hittar in.

Riktigt så ser det inte ut längre. Idag har jag dels skapat en större möjlighet här på Gotland att återhämta mig, efter flytten från Sundsvall för ett år sedan är allting i ett otroligt mycket lugnare tempo. Inget shoppingcenter att enkelt åka in till, inga vänner eller familj (saknar dock) och det är en timme med bil till Visby för olika events eller restauranger. Kan sakna det ibland, alltet av att bo i en stad. Men mest uppskattar jag just nu att bo och leva här i Burgsvik.

Busters Mack. En uppskattad del av sommaren som passerat.

Dessa bilder tog jag under en förmiddag av återhämtning, något bara för mig. Jag, kameran och ljudet av en tyst socken. I somras passerade tusentals turister och sommarbor, helt galen trafik i tre månader som PANG – går över till en lugn fristad. Än hur mycket vi längtar hem, så är jag så djupt tacksam för hur bra inskolningen har gått och känslan av lugnet som äntligen kommit.

Igår var vi på det andra mötet med specialpedagog och Mollys dagliga pedagog för utredningen av eventuell autism eller särbegåvning. Vi är nästan hundra på att det är bådadera, den senaste tiden sedan vi landade i nya huset har hon börjat prata mycket mer och visat intresse för att läsa – Molly är tre år haha. Det är så bananas ibland när vi möter andra barn i hennes ålder som pratar rent och har andra kunskaper som hon visat totalt ointresse för. Hennes värld är så häftig att få ta del av. Möter upp henne i de behov vi känner finns, vilket gör att vardagen blivit smidig och relativt friktionsfri.

Närodlat runt varje hörn.

Skriver detta i en ovanligt lugn morgon då barnen leker för sig själva, vet inte riktigt vad som hände! Men nu börjar de klättra på mig och det är dags för frukost innan vi beger oss mot förskolan, direkt efter detta ska jag sätta mig i bilen och åkta mot Atlingbo. Där väntar en tur på Ateljeskogslycka. Ska fotografera en del av alla vackra saker som finns där, så kul!

Det är sånt här jag aldrig kunnat ta mig för för åtta år sedan. Eller ens tre. Inte med den graden av ångest som följer med dygnet runt just nu. Men den är inte jag. Jag är inte min ångest. Den bestämmer inte. Utmanar mig, absolut. Tänker ändå göra det jag vill. Svettas. Blir stressad. Orolig.

Ändå vet jag. Det kommer ju gå bra.

Ha en fantastisk dag, ta hand om dig!
/Marie
aldrigslutaskriva
aldrigslutaskriva@gmail.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *